28 september 2010

Tråkigt men sant!


Jaqueline är drygt 7 år och i går var det åter dags för en hjärtkoll.

Min veterinär lyssnar länge, tittar på mig och räcker tyst över stetoskopet .
Det är bara att konstatera fakta, efter varje hjärtslag hör jag det lilla helvetes-sus som varje uppfödare & hundägare fasar för – det lilla suset vi alla gör allt för att stävja.

Det spelar ingen roll att man knappt kan höra det, att hon är pigg som en lärka, aldrig behöver gå på medicin – ett biljud finns där och jag blir alldeles kall inombords.
Tankarna rusar när jag åker hem….. Ringer en vän med gråten i halsen och får följande kommentar ” Charlotte, hon mår bra & har fått ljuvliga valpar, nu är hon pensionär – Herre Gud, åldershjärta är väl inget att hetsa upp sig för”
Så sant – det är kanske mer vanligt än ovanligt, ålderssymptomen kommer ju på alla äldre på olika sätt. Men, bläh- detta är tråkiga nyheter för mig och inte alls vad jag hoppats!

Ofta är man pigg på att förmedla roliga resultat och goda nyheter, kanske mumlas det lite mer i det tysta när saker är åt det negativa hållet. Ofta beror det på rädsla eller skam, eller i värsta fall att man inte har rent mjöl i påsen…

När jag skapade min hemsida för drygt fem år sedan bestämde jag mig för att aldrig mörka något, utan skriva om livet med mina hundar precis som det är. Jag har berättat om parningar som gått åt skogen, små vackra valpar vars liv jag inte kunnat rädda och om utställningsresultat som jag stundtals inte varit nöjd med. Jag har försökt förmedla den stolthet och glädje jag känt varje gång något blivit bra, ja till och med riktigt bra – det är ju så livet är! Kan man inte känna sorg kan man inte känna riktig glädje.

I morse fick jag ett vänligt meil från en helt främmande människa – hon hade läst gårdagens inlägg om den unghund jag är så bekymrad för. I meilet fick jag en berättelse om två hundar som drabbats av samma symptom som ”min valp” och som efter mycket om och men fick korrekt diagnos. Meilet är vidarebefordrat till valpens ägare och kanske finns det en chans att dessa rader skrivna av en vilt främmande kan hjälpa oss närmre en lösning. Tack Anna-Lena, jag lovar att återkomma med hur det gått!

Summa kardemumma: Jag tror inte på att mumla, mörka och låtsas som det regnar, det har aldrig drivit vare sig kunskap eller förtroende framåt.

I morse var marken vit – hösten är här/ Kram